”Vi bor på landet…” Del 2

11 januari, 2019 1 av admin
Ny kanin i familjen.

Vi välkomnar vår nya familjemedlem.

Nu har vi bott på landet i snart tre månader så det är väl dags att utöka djurskaran lite. 😉

Dottern har under två års tid önskat sig en kanin. Hon har tjatat, drömt, längtat och hoppats. Kaninen har haft namnet klart från önskningsdag ett. Dottern har suttit med tomma öppna händer mot bröstet och längtansfullt sagt: -Mamma, tänk när jag håller min kanin så här… Hon fyller snart sex år och när längtan inte gått över på så lång tid så inser vi att det är nog kanin hon vill ha. Storebror, som älskar alla djur, är inte sen att heja på!

När vi bodde i lägenhet var det inte realistiskt att ha kanin. Det fanns helt enkelt inte plats för den. Vi funderade på det och mätte om vi skulle kunna ha en utebur på den inglasade balkongen. Eller en liten innebur i köket. Men allt skulle bli för trångt.

Nu har vi utrymme i huset. När vi tittar på nätet efter kaninburar för inomhusbruk så fastnar vi för en möbelliknande bur i trä. Den är mycket snyggare än de vanliga i plast och den ser ut att smälta in i möblemanget. Vi måttar på måfå och den verkar gott och väl få plats i köket bredvid vedspisen. Vi beställer buren.

När leveransen väl kommer så är det ett oroväckande stort paket som lastas av… Jag börjar montera buren och inser snart att den är dubbelt så stor som vi trott… Den får inte alls plats där vi tänkt. Enda stället vi kan möblera in den är i hallen där det egentligen är tänkt att gäster ska hänga av sig jackan. Nu får gästhatthyttan bli kaninprylförvaring. Var gästerna ska hänga av sig, det får vi lösa senare.

Från början var önskan/kravet på kanin att den skulle var beige i färgen och av rasen hermelin. Jag söker på hermelinkaniner och de närmsta ungar till salu jag hittar finns i Blekinge. Liiite väl långt bort. Även om vi överväger att ordna transport åt den. Jag söker även lokalt på alla möjliga raser av kanin. Utbudet är skralt. Det verkar inte födas så mycket ungar mitt i vintern. Jag ger upp och säger till barnen att vi får vänta till våren, då finns det kanske mer kaninungar. Envist gör jag dock en sista sökning och hittar en ny annons. Alldeles i närheten är det en tjej som har en stor kull. Små söta lurviga ungar syns på bilden, flera stycken beiga dessutom. De är dock inte hermelin utan nån form av dvärgvädurskorsning. Jag visar barnen bilden och de tjuter av glädje! Rasönskan är bortblåst.

Vi stämmer träff så fort som möjligt, så de inte hinner bli sålda. En hona har vi sagt att vi ska ha. Min erfarenhet är att hanar kan markera revir och ha annat manligt beteende som vi inte vill ha. Tjejen som säljer kaninerna är osäker på hur man kollar kön så jag söker på nätet för att kunna kolla själv. Väl på plats så skuttar åtta döööö-söta fluffbollar runt i buren! Vi börjar med att vända på en efter en för att hitta en hona. Det går inte att se någon skillnad… När jag vänt på alla (och passat på att gosa lite med var och en) så inser jag att det är omöjligt. Jag vet inte vem som är vad, så dottern får välja fritt. Visar det sig vara en hanne får vi väl i värsta fall kastrera den.

Sex av ungarna har någon form av beige färg så det finns många att välja mellan. Dottern får hålla en efter en. Hon funderar länge. Så väljer hon den minsta ugnen. Den är svart och vit med rosa öron. Det är hennes lyckligaste dag!! Vi är alla glada och alldeles förälskade i vår nya lilla familjemedlem. Så vi säger:
-Välkommen hem lilla söta ”Wow”!

Häng med och gilla oss: